wake up.
När jag var liten förstod jag inte det som hände, förstod inte känslan av att bli sårad.
Jag gick i min egna lilla värld men såg hur allt runt omkring mig fall isär.
Hur saker kasstades omkring, hur ingen uppmärksamades om att man fanns.
Men jag stod där och forstod inte orden, våldet eller hatet.
Man blundade och önskade att allt skulle försvinna, att man en dag skulle vakna upp utan den där stora klumpen i magen.
Jag vaknade upp och det första jag fick höra var gråt och skrik, jag önskade att jag inte fanns, man vände sig om och önskade att man bara skulle somna och aldrig vakna upp igen.
Hur mkt tårarna rann hur mkt man än försökte, ingen förstod.
Allt som började med skratt slutade alltid i tårar.
Även om jag blev äldre försökte jag blunda för det.
Men det gick inte, jag skapade mej en egen värld, slutade snacka med mina förädrar om hur jag mådde, hur skulle det hjälpa?
Saker slogs sönder, skrik, gråten, det går inte att förtränga.
Blåljusen, känslan av att aldrig få träffa dig igen, jag var rädd, jag var bara 8 år..
Jag värdesatte livet lågt, det tycktes inte vara lönt att försöka kämpa för att det skulle bli bättre.
Och du försökte, men du fall tillbaka och det gjorde jag med.
du sa att du aldrig ville se mig igen och varje helg hade jag legat sömnlös och undrat om du var levande eller död.
Du sa att jag var hemsk, du slog till mig, jag vet att du inte visste vad du gjorde men det satte sina spår, djupa spår.
Jag fick spåren i armarna, jag började skära mig.
Istället för att gråta skärde jag mig, jag fick ut min sorg, jag satte sorgen där på armen i stället för i huvudet.
Skärde mej för att veta, jag lever fortfarande, jag finns fortfarande här, jag är ännu inte borta..
Men allt började gå snett, jag gick fel väg.
Det oändligt jävla mörkret och jag hittar nt ut.
Hur ska det bli med mej nu? vad kommer hända.
Det är som en mardröm som inte tar slut.
Jag gick i min egna lilla värld men såg hur allt runt omkring mig fall isär.
Hur saker kasstades omkring, hur ingen uppmärksamades om att man fanns.
Men jag stod där och forstod inte orden, våldet eller hatet.
Man blundade och önskade att allt skulle försvinna, att man en dag skulle vakna upp utan den där stora klumpen i magen.
Jag vaknade upp och det första jag fick höra var gråt och skrik, jag önskade att jag inte fanns, man vände sig om och önskade att man bara skulle somna och aldrig vakna upp igen.
Hur mkt tårarna rann hur mkt man än försökte, ingen förstod.
Allt som började med skratt slutade alltid i tårar.
Även om jag blev äldre försökte jag blunda för det.
Men det gick inte, jag skapade mej en egen värld, slutade snacka med mina förädrar om hur jag mådde, hur skulle det hjälpa?
Saker slogs sönder, skrik, gråten, det går inte att förtränga.
Blåljusen, känslan av att aldrig få träffa dig igen, jag var rädd, jag var bara 8 år..
Jag värdesatte livet lågt, det tycktes inte vara lönt att försöka kämpa för att det skulle bli bättre.
Och du försökte, men du fall tillbaka och det gjorde jag med.
du sa att du aldrig ville se mig igen och varje helg hade jag legat sömnlös och undrat om du var levande eller död.
Du sa att jag var hemsk, du slog till mig, jag vet att du inte visste vad du gjorde men det satte sina spår, djupa spår.
Jag fick spåren i armarna, jag började skära mig.
Istället för att gråta skärde jag mig, jag fick ut min sorg, jag satte sorgen där på armen i stället för i huvudet.
Skärde mej för att veta, jag lever fortfarande, jag finns fortfarande här, jag är ännu inte borta..
Men allt började gå snett, jag gick fel väg.
Det oändligt jävla mörkret och jag hittar nt ut.
Hur ska det bli med mej nu? vad kommer hända.
Det är som en mardröm som inte tar slut.
